redoattfightas.blogg.se

Nå, nu tyckte jag dock det var dags att skriva ett inlägg igen för vet ni vad?! Idag är det ett år sedan jag fick den sista strålbehandlingen! Den 6/9 2018 gick jag (förhoppningsvis) ut från strålet för sista gången! Ett helt, fucking jävla år har alltså gått sedan behandlingen avslutades! Och vilket år det har varit! Jag som trodde jag skulle återhämta mig ganska snabbt, jag som ju klarade själva behandlingen så oväntat bra! Och själva strålskadorna läkte ju förvisso ganska snabbt! Både på utsidan och de på insidan! Det tog ju inte jättemånga veckor innan jag kunde äta relativt smärtfritt igen!

Smaken däremot, den tog ju längre tid på sig att komma tillbaka! Oj vad lång tid det dröjde innan något smakade gott, ja innan något smakade öht förresten! Och sen upptäckte jag Subways tonfiskmackor med ost, rödlök, tomat och saltgurka! Det smakade som det skulle (tror jag, jag hade förvisso aldrig smakat det innan). Vilken ljuvlig upptäckt! Något som smakade! Och något som dessutom smakade som det skulle! 

Sen kom smakerna tillbaka en efter en! Långsamt! Jävligt långsamt faktiskt! Idag, alltså på dagen ett år efter behandlingsslut, kan jag väl säga att det mesta jag äter smakar gott! Det är inte mycket som smakar exakt som det ska men det smakar gott ändå! Det är huvudsaken! Jag längtar efter att äta och jag njuter av maten! Fatta vilken lyx va? Att känna smak, att känna att det smakar gott (eller för all del äckligt också, det är ju också en smak!). Det är inget jag någonsin tänkt på att uppskatta förut! Innan mina smaklökar strålades sönder och samman och kollapsade fullständigt! Sånt där man bara tar för givet liksom...man saknar inte kon förrän båset är tomt eller hur brukar man säga?

Det är dock några grejer som fortfarande smakar väldigt lite eller väldigt annorlunda! Söta smaker är det ffa! Det mesta smågodiset kan kvitta, det smakar märkligt! Choklad är i princip oätligt! Kaffebröd smakar i princip noll och ingenting och likaså glass! Fikabröd gör mig inget att det inte smakar, det har ändå aldrig varit min grej! Inte choklad heller men smågodis saknar jag! Glass också! Jag tycker om glass! Men nu i sommar har jag provat några gånger men det är lönlöst! Egentligen bara att kasta för det smakar inte! Det är ganska trist! Helst när det är varmt!

Utöver smaklösheten så drabbades jag ju också av hjärntrötthet efter att behandlingen avslutats! Som om jag inte var tillräckligt trött under behandlingen liksom! Men nejdå, det var ju bara en försmak på vad som komma skulle! När jag inbillade mig att jag snart skulle vara någorlunda som vanligt igen efter att behandlingen avslutats slog den till i full kraft! TRÖTTHETEN! Den förlamande, dränerande, vidriga, dimmiga TRÖTTHETEN! Den som gjorde att hjärnan inte på något sätt fungerade som den skulle! 

Nå, nu tänker kanske många att jag väl aldrig har haft någon särskilt välfungerande hjärna men detta var något annat än min vanliga kombo av galenskap och förvirring! Detta var något som sänkte mig helt och hållet, med hull och hår! Och som den höll i sig! Den förbannade tröttheten! Inte det minsta gav den med sig och jag var förtvivlad! Min kropp fungerade förvisso som den skulle (tack och lov för DET) men hjärnan förblev inbäddad i bomull! Länge!! Alldeles för länge!!!

Men så en dag, nästan så det kändes skillnad från den ena dagen till den andra, så hände något! Dimman lättade, hjärnan började fungerade bättre! Jag var inte lika trött längre!! Inte alls lika trött!! Halleluja, välkommen tillbaka livet, det var länge sedan!! Helt otroligt, jag kände mig ungefär som vanligt i huvudet! Dvs halvgalen men med kontroll på hjärncellerna! Fantastiskt!

Just för tillfället är jag dock ganska mycket mer trött igen för sedan 2 veckor tillbaka har jag gått upp i arbetstid! Från att ha jobbat 50% (av mina 80%) jobbar jag nu 75% och det är klart att det blir skillnad! Dels jobbar jag ju betydligt fler timmar vilket såklart tar på krafterna dels så blir det ju mindre tid för återhämtning. Det gör stor skillnad! Verkligen! Jag måste erkänna att jag både är förvånad och väldigt besviken över detta faktum! På riktigt så trodde jag att jag skulle klara att gå upp i tid utan att bli särskilt mycket påverkad. Men tyvärr inte alltså! Fy, det är jättejobbigt att vara såhär trött igen! Ändå är det ju inte i närheten av hur det var när det var som värst! 

Nå, nog om trötthet! Låt oss prata om något roligare! Löpning! Denna underbara syssla! Under hela denna resa har den ju varit min livlina, mitt andningshål, min räddning! Löpningen har hjälpt mig både att hålla kroppen stark nog att palla med allt skit men ffa har den hjälpt mig att behålla förståndet (nåja) när allt har varit kaos och uppochnervänt! 

Löpningen ja....gissa vad jag gör nu?! Jo just för tillfället ligger jag på ett hotellrum i Docksta! Ja men precis, imorgon ska jag ju springa Höga Kusten Trail igen! Den här gången är jag frisk till skillnad från förra året då jag ju var precis i slutet av min strålbehandling! Ja ni minns ju hur det var! Så fullständigt tokigt på alla sätt! I år är jag frisk! Frisk är dock tyvärr inte Jenny som ju skulle ha följt med och sprungit i år också! Hon har inte mått bra den senaste tiden och igår fick hon helt enkelt inse att hon var tvungen att kasta in handduken! Så vansinnigt tråkigt för oss båda men naturligtvis går hälsan först! Fattas bara! Men du kommer igen Jenny! Heja dig ❤️

Kommer igen gör också jag (förhoppningsvis, det finns kanske en liten eller ganska stor risk att jag springer vilse) Nå, förr eller senare kommer igen med en racereport efter loppet! Vi får se om jag orkar skriva redan imorgon, eller det gör jag sannolikt inte! Men någon gång ska jag skriva en RR, jag lovar! Håll nu tummarna för mig är ni snälla!

Nu ska jag dra iväg och hämta min nummerlapp!!