redoattfightas.blogg.se

Höga Kusten Trail! Detta paradis för en trailälskande löpare som går igång på tekniskt underlag, höjdmeter och storslagna vyer! Jag sprang där ju redan förra året, mitt i strålbehandlingen som jag var då! Förra året sprang jag på 9 timmar och 24 minuter! Som ni vet är jag ingen löpare som tycker om att jaga tider men nog tänkte jag att liiiite snabbare borde jag väl kunna komma runt i år!

  Jag tänkte att har jag en riktigt, riktigt bra dag så kan jag nog klara det på 8 timmar men jag tänkte samtidigt att tar det 9 timmar så kommer jag inte bli besviken över det! 8 timmar var dock under förutsättning att det skulle vara torrt på klipporna! Det var det inte kan jag säga.... men låt oss börja från början!

Klockan 8 var jag på plats i Frilufsbyn för att hoppa på bussen som skulle frakta oss till starten vid entré Väst. Jag mindes förra året, då min vätskerygga gick sönder precis vid starten och all min sportdryck rann ut! Så dock inte idag! Idag stannade drycken där den skulle tack och lov! Loppets arrangör, Jerry Engström, gick omkring bland alla löpare och spred glädje och pepp omkring sig. Jerry är en makalös människa, så otroligt engagerad och genuint glad över alla löpare! Han vill att alla ska lyckas och den känslan sprider han omkring sig! Han är otrolig! Man vill liksom lyckas inte bara för sin egen skull utan för hans skull också! För så känns det, han bryr sig om ALLA! 

Klockan 9 gick startskottet och vi var iväg! Jag fick en high five och ett lycka till när jag sprang förbi Jerry i starten! Härligt, detta blev den bästa tänkbara starten på loppet!  I början är det grusväg och ganska gott om plats! Jag hittade ett skönt tempo direkt! Efter ca 3 km seg uppförsbacke på grusvägen vek vi in mot Skuleskogens nationalpark och loppet börjar liksom på riktigt! Efter en liten bit av träspont och skogsstig börjar sen stigningen upp mot toppen av Stampberget! Trots att det då var uppehåll var klipporna ändå hala av regn som fallit under veckan. Tänkte just att hur fasen ska det gå när regnet kommer om ett par timmar (enligt SMHI).

Uppe på Stampberget är utsikten magisk! Trots att det var mulet och disigt idag tappar man nästan andan av hänförelse! Otroligt! Mäktigt! Storslaget! Klick klick, alla tar sig tid att fotografera! 

Därefter tog vi sikte mot Slåtterdalsberget! Vägen dit består av sten, sten och ännu mera sten! Två klappperstensfält passeras!  Det gäller att hålla tungan rätt i mun och fötterna rätt på stenarna! Annars kan det gå illa! 

När vi ska ner för berget kommer vi till en brutalt brant nedstigning! Här är det kö eftersom man bara kan klättra en åt gången och långsamt måste man klättra också annars kan man slå ihjäl sig står det på hemsidan och det var det ju ingen som ville! Därför tog alla det väldigt lugnt! En kvart stod jag i kö ungefär, lite trist men vad fasen! 

Efter det nådde vi snart Slåtterdalsskrevan! Det är så magnifikt att man nästan tappar andan! Tappade andan gjorde vi nästan en gång till när vi ungefär vid skrevan mötte täten som hade sprungit de ca 10 km man ska ta sig innan man åter springer igenom skrevan men från andra hållet! Fy fasen så snabba! En av grabbarna sprang med blodet rinnande från näsan! Antingen hade han precis stått på den, näsan alltså, annars hade han tagit ut sig så fullständigt redan där att han fått näsblod. Respekt att fortsätta i den farten oavsett vilken anledningen var till den blödande näsan!

På tal om blödande...under hela dagen skulle det bli många skador där ute i skogen och på bergen! Underlaget var förrädiskt, grymt, lömskt! Inte ett steg kunde man sätta och samtidigt vara säker på att foten skulle stanna där man satte den! Påfrestande!

Vid 16km låg den första kontrollen och där bjöds det på chokladboll! Mindes förra året då jag inte kände någon smak alls pga mina sönderstrålade smaklökar! Kände smak det gjorde jag idag! Den smakade inte gott! Jag gillar inte chokladbollar! Men det är ändå roligt att KÄNNA att man inte gillar smaken!

Förra året tog jag 3.30 på mig att nå denna kontroll, idag nådde jag den på 2.45! 

Tillbaka mot Slåtterdalsskrevan! Nu hade det börjar regna så smått! Ja det började egentligen redan 2 timmar in i loppet!  Inget ösregn men tillräckligt för att göra redan hala stenar och klippor ännu halare! Uppåt nu! Fasen vad det går uppåt! 4 km brant uppförsbacke! Det var här jag fick en rejäl dipp förra året! Så dock inte idag! Benen var pigga och glada trots att det var halt och svårsprunget pga regnet! 

Uppe på Slotterdalsberget och njuta av den magiska utsikten igen! Sen neråt, neråt och neråt! Förra året återfick jag mina kraften i denna utförslöpa men i år fick jag bromsa, bromsa, bromsa hela tiden! Träspängerna hala som såpa bitvis, berget var halt, rötterna var hala, allt var halt! Blir lite irriterad, jag som hade tänkt att susa ner likt en svävare nerför berget! Underlaget är verkligen krävande, så tekniskt! Och så halt! Har jag talat om hur HALT det var? I tanken hyllade jag alla timmar jag tillbringat på Östgötaleden hemma! Alla dessa timmar har stärkt mina fotleder så de klarar utmaningen galant! Men halkan! Den är svårare att bemästra! 

Framme vid 25km och entré Syd! Förra året hade jag tiden 5.30 här, i år 4.30! Redan en timme före! Tog en banan och fyllde på min vattenflaska för att därefter susa vidare! Nu kommer den enklaste etappen av hela loppet! Den enklaste och den absolut tråkigaste! Grusväg och plant för det mesta! Gäsp liksom! Drog på så gott jag kunde för att bli av med det! 

Framme vid 35km-kontrollen! Förra året ca 7.30, i år ca 6.10! Saltgurka och energidryck och sen iväg! Mot Skuleberget! 

Nu börjar det! På riktigt! På Skulebergets norra sida börjar klättringen! Faan det är brant alltså! Var det verkligen såhär brant förra året? Jo, det var det antagligen! När jag tänkte efter mindes jag att mina ben var rejält slitna här förra året! Inte den här gången! Inte ännu! Tackar i tanken all tid jag lagt på knäböj och marklyft i år! Det är bra skit för traillöpning det! 

Jag tuffar förbi många vid de partier som är springbara! Det är roligt! Alla är dessutom så gulliga och peppiga mot varandra! När man springer förbi eller blir omsprunget får och ger man pepp till varandra! Vi delar glädje och sorg, vi delar vedermödor och ömma ben! Man är som en familj! En trailfamilj! En blöt trailfamilj just idag!

Efter en jäkla massa uppför når vi äntligen toppen! Toppstugan där målgången är ligger där borta! Jerry skramlar i koskällan för de lyckliga vars plågor redan är över, de lyckliga som just precis nu går i mål! Vad återstår för oss då! Vad brukar komma efter uppförslöpa? Ja men precis, nedförslöpa! En sjuk jävla nedförslöpa! 

Nu har jag haft sällskap med en trevlig kille (gula tröjan döpte jag honom till i tanken) ett bra tag. Vi håller ungefär samma tempo och vi har så himla roligt! Han är knäpp på ett roligt sätt! Där hade vi halkat omkring på snorhalt underlag hur länge som helst! Det har regnat de senaste 4 timmarna och det blir bara värre och värre med underlaget. Rätt som det är halkar han till. Jäklar, hur gick det, undrade jag. Jo det gick bra säger han och utbrister förvånat; det är FORTFARANDE halt här! 

Hahaha, jag tyckte det var så sjukt roligt!! Skrattade så jag nästan halkade omkull jag också! Gula tröjan underhöll mig genom nedförslöpan genom att hela tiden skrika ut varningar; Se upp, här är det lera! OBS här är det gyttja! Lerdike här! No shit! Vi hade ju lera på hela underbenen så jag var liksom medveten om underlaget 😂😂😂 

Gula tröjan var närsynt också! Och hade inga glasögon på sig! Det resulterade i att han höll på att springa fel flera gånger och jag, hörde ni, JAG! fick se till att vi kom rätt! Förstår ni? Jag som ALDRIG hittar rätt!! Mallig! 

Nå, sträckan nedför Skulberget var otäck! På riktigt! Så jäkla brant, så jäkla halt, så jäkla farligt! Och SÅ jäkla trötta ben! Japp, nu började det! Tröttheten och stelheten! Varje bromsande steg skickade plågande smärta genom tår, fötter, vader och lår! Äntligen liksom! Som jag har längtat! Eller?! Har jag verkligen längtat efter denna smärta? Verkar konstigt faktiskt...

Nå, efter mycket om och men var vi nere på plana marken igen! Raka spåret bort mot den avslutande slalombacken upp mot målet vid toppstugan! 2km (eller var det 3km) jävla slalombacke efter 41km löpning i ofattbart teknisk och kuperad terräng! Halt hade det varit också! Har jag nämt att det varit halt nästan hela vägen fram tills nu?! 

I slalombacken var det inte det minsta halt, bara olidligt brant, men jag ogillar den där backen ändå! Den är ful, tråkig och hemsk! Jag hatade den förra året och jag hatade den i år! Jag ville helst lägga mig ner och bara skita i allt men mot alla odds travade jag på i raskt promenadtempo (nåja). Jag traskade på så snabbt att jag faktiskt kom i kapp gula tröjan som hade haft lite mer krafter kvar i benen efter nedförslöpan och kommit till slalombacken en bit före mig! 

Jag tog sikte på gula tröjan och travade som en galning uppför backjäveln! När han märkte att jag kom i kapp fick han fart och började springa! WTF! Det skulle JAG aldrig lyckas med var jag helt säker på! Men se! Den sista skälvande biten sprang även jag! Till tonerna av en vilt skrällande koskälla och en skrikande, engagerad,  totalt absolut och galet hänförande Jerry spurtade jag mot målgång! 

Jerry som highfivar alla och då menar jag ALLA, från första till sista löpare som går i mål, gjorde sig beredd till höger vid målet! Jag var på väg mot höger sida av mållinjen men var så totalt slut i hela mig att jag vacklade mer och mer mot vänster, benen lydde mig inte längre! Men inga problem, Jerry var beredd och kastade sig åt vänster! När våra händer möttes i en rungande high five var lyckan fullständig! I love it, jag älskar det! 43 km, 1700 höjdmeter och lera upp till knäna! Fy fan vad jag älskar det! 

7.31.38 stannade klockan på mot förra årets 9.24.11! Tiden slagen med nästan 2 timmar! Förvisso var jag under strålbehandling förra året men ändå! Då var det torrt och soligt! I år var det snorhalt och regnigt! Jag tycker jag gjorde det bra! Fy faaan vad jag tycker att jag gjorde det bra!