MENY
På tisdagen ringde jag min kontaktsjuksköterska på ÖNH för rådfrågning och igår var jag hos min läkare på ÖNH för kontroll! Han jobbade över för min skull! Han slutade egentligen klockan 16.00 men stannade kvar en stund för min skull! Så otroligt tacksam för det!
Tyvärr bekräftade han det jag redan känt, det finns en knöl belägen precis över halspulsådern! Dessvärre hittade han en knöl till! Lite längre ner mot nyckelbenet, liksom gömd under halsmuskeln.
Han såg väl min totala vanmakt i mina ögon för han skyndade sig att lugna- det är med all sannolikhet ingen fara men du får göra en PET-röntgen för säkerhets skull! PET-röntgen ja! En sådan har jag ju gjort förut! Den säkraste metoden för att hitta cancertumörer men inte fan syntes min tumör i halsmandeln på PET sist det begav sig! Min tilltro till denna undersökning är således sisådär....men visst, jag är tacksam för att jag får göra den, kanske funkar det bättre den här gången!
Jag vet inte vad jag ska säga nu! Jag är som fullständigt dränerad känns det som! Att börja om med ovissheten, väntan på undersökning, väntan på resultat och väntan på besked! Av allt jävla skit jag gick igenom under hela min cancerresa förra gången så var ovissheten innan diagnosen det värsta, det var då jag mådde som sämst! Att behöva börja om med det nu, såhär ganska exakt 3 år senare känns jävligt tungt!
Den här känslan också av att få fötterna undansparkade! Jag kände ju typ de första två åren efter mitt cancerbesked sist att jag aldrig mer under resten av mitt liv kommer att sluta oroa mig för återfall, att jag alltid kommer att känna en gnagande oro över att inte veta...det är bara några månader sedan jag plötsligt kom på att den där oron faktiskt har lagt sig, jag har känt mig ganska lugn vid mina senaste återbesök på sjukhuset, jag har släppt det värsta av oron!
Och så kommer det här! Du ska inte tro att du ska få leva ett normalt liv utan oro liksom...inbilla dig ingenting...det känns som att någon vill jävlas med mig, håna mig på det absolut taskigaste sättet man kan tänka sig.
Fy fan! Just nu är det tungt! Just nu vill jag helst gå och dra något gammalt över mig!
Igår var jag totalt utmattad när jag kom hem från sjukhuset men jag var tvungen att ge mig ut att springa, jaga bort min oro och ångest, dämpa min panik. Jag tog med mig Myra såklart men då blev jag ledsen för det också! För tre år sedan då jag var mitt uppe i utredningen över det som sen visade sig vara cancer, då sprang jag också genom oro och ångest! Då sprang jag med Elsa, hon var med mig i ur och skur, genom eld och vatten. Tillsammans tog vi oss igenom den tuffa tiden, Elsa var ett sådant fint stöd!
Nu finns ju inte Elsa längre, vi lät henne somna in för 3 veckor sedan, märkt av åldern som hon var. Jag har gråtit så mycket av sorg och saknad sedan dess och nu saknar jag henne mer än någonsin igen. Jag vill att hon ska vara här hos mig igen, jag vill att hon ska springa tillsammans med mig genom den här striden också! Som hon fattas mig!
Jaja, det här var väl en upplyftande text? Sorry för allt mörker men det är så jag känner nu! Jag ska samla ihop mig igen och jag ska låta bli att måla fan på väggen men först måste jag få vältra mig i bedrövelsen en stund innan jag tar nya tag!
Min läkare tror att min PET-röntgen kommer att ske inom 10 dagar ungefär därefter är det väl minst lika lång väntan på svar! Puhhh, det blir ett par jobbig veckor framöver! Håll tummarna är ni snälla!
2