redoattfightas.blogg.se

Varför jag har våndats? Jo för att då måste jag dels erkänna att jag inte lever som jag lär, dels måste jag erkänna att jag inte alls är klokare nu än för 20 år sedan när det kommer till att lyssna på kroppen. Det är inte roligt att erkänna denna insikt varken för mig själv eller för någon annan!

Vad är det då som har hänt? Jo för att göra en kort historia ännu kortare så kan jag berätta att jag i tisdags förra veckan gav mig på att träna lite explosiva upphopp! Något som är väldigt viktigt när man tränar explosiva upphopp är att man värmer upp! Ordentligt! Helst när man inte har tränat explosiva upphopp på sisådär 15 år! Eller några explosiva övningar öht för den delen!

Svinsnabba rusher om jag får säga det själv...svinsnabba rusher i korta, branta backar är inte heller något jag sysslar med vanligtvis....men ska jag bli 60m- sprinter måste jag ju börja träna för det snart tänkte jag och rushade svinsnabbt några gånger till!

Dagen efter kände jag att det nog var något som hade hänt i höften! Lite ont sådär...men inte värre ont än att jag faktiskt de följande dagarna både kunnat träna tunga marklyft, tunga knäböj, tränat fotboll (!!!) och dessutom tränat friidrott med Judiths och min klubb Södra Vi. 

Problemet i höften ökade nog lite för varje aktivitet tror jag....nu när jag tänker efter....men så i förrgår hade jag så pass ont att jag inte riktigt kunde ignorera det längre....kan ni gissa vad jag gjorde då? 

Precis, jag körde tunga knäböj! För varje set gjorde det mer och mer ont! Vad jag gjorde då? Ja precis, jag ökade vikterna ännu mer! Bra va?! För visst är det väl helt normalt att tänka att om det gör riktigt jäkla ont att knäböja 80kg så borde det väl göra mindre ont att knäböja dubbelt så många gånger på 85kg? Visst är det helt normalt att tänka så? Helst för en sjukgymnast!!! 

Jaha, efter detta hade jag ont på riktigt! Då kom ångern och självförebråelserna! VARFÖR kan jag ALDRIG lära mig att lyssna på kroppen??? VARFÖR???? Jag hade ju liksom bestämt mig för det den här gången! 

Jaja, igår var det bara att ringa "Mannen, Myten, Legenden" för rådgivning! Min gamla tyngdlyftartränare aka naprapat i Norrköping ni vet! JP! Idag har jag varit där! Åhhh så roligt att ses igen! Vi sågs ju för några veckor sedan bara var vi överens om. Då när han kollade mina axlar och mina baksida lår ni vet. Då, när jag precis hade bestämt mig för att bli veteranfriidrottare! JP blev mäkta förvånad (och lite matt) när jag glatt berättade att jag nu dessutom börjat tävla i styrkelyft igen! 

Nå, det visade sig sen att det faktiskt var hela 5 månader sedan jag var där senast! Herregud det är otroligt vad tiden går snabbt alltså! Rätt vad det är tar den slut! Det är läskigt att tänka så men faktum är att jag tänker på det ganska ofta nuförtiden! Att man faktiskt inte är odödlig! Det trodde jag väl inte förut heller men efter cancerdiagnosen har jag verkligen börjat fundera på döden. Det är ganska jobbigt! När tankarna blir för mörka brukar jag tänka på ett citat av P-O Enqvist; "en dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva" Ack så kloka ord! Så enkla att säga men ibland så svåra att tillämpa! 

Nå, nu ska jag inte prata mer om det! Nu ska jag ju berätta om besöket hos JP! 

Alltså, det är ganska så pinsamt att berätta om hur jäkla korkad man är! Trots att JP och jag har känt varandra sedan 1992 och trots att han tagit hand om mina skador otaliga gånger så kunde jag se misstron i hans ögon när jag berättade de olika stegen i denna skada! På riktigt! Hahaha, fy fasen alltså!! Ingela snart 50 år liksom! Som tränat i någon form sedan jag var 7 år, som jobbar som sjukgymnast och som talar om för folk hur de ska ta hand om sina kroppar! Som själv beter sig typ såhär när kroppen försöker och försöker tala om något för mig;

Nåja, hur eller hur så tror jag inte JP blev särskilt förvånad! Inte egentligen! Han frågar, lyssnar, skakar på huvudet och idiotförklarar mig! Känns tryggt att allt är som vanligt!  

Först en snabb och mycket smärtsam undersökning, fy fasen alltså, jag visste inte att jag hade SÅ ont! Sen ultraljud som visade en bristning i en av musklerna  i höften! Det var inte särskilt förvånande, det var ungefär det vi trodde! MEN, muskelbristningen var inte det enda! Det syntes också ett löst benfragment på höftkulan! Ett benfragment som definitivt inte ska vara där! Det går förstås inte att säga varför det är där, hur länge det varit där eller ens om det är den som ger symtom! JP blev helt klart överraskad det märkte jag, han blev helt tyst och DET hör inte till vanligheten 😄 

Nå, eftersom vi inte vet vad benfragmentet är eller om det ens spelar någon roll i sammanhanget så ska vi bortse från det tillsvidare! Vi lägger upp rehab som efter en muskelbristning rätt och slätt. Det innebär i första hand att jag måste vara extremt försiktig med sprint/hopp/explosivitet-träning ett tag nu. Dessutom låta bli tunga böj och mark ett tag och sen försiktigt börja om på lättare vikter. 

Detta sammantaget kommer att innebära att mitt planerade 60m-lopp i slutet av mars går om intet och även då veterans-SM i styrkelyft som går i april. Eller egentligen skulle jag kanske kunna vara med på SM men då få räkna med att verkligen tvingas hålla igen, både på träningen inför men också på tävlingen. Och eftersom både jag och JP mer än väl vet hur jag fungerar så beslutade vi att jag helt enkelt redan nu bestämmer mig för att avstå! 

Det är nog bara att inse att jag inte kommer att kunna hålla mig i styr om jag vet att jag ska tävla på SM även om jag egentligen inte hade räknat med att hinna bli stark tills dess! Det är ju först nästa år jag ska vara stark 😉 

Däremot kanske jag kan vara med på serietävlingen som är i maj, det är lättare att acceptera att inte kunna lyfta tungt på en serietävling jämfört med ett SM!

Så, det var det! Ibland blir jag ganska trött på att vara jag! 

Just det! Höll ju på att glömma! När jag kom ut från JP:s rum så såg jag ett bekant ansikte i väntrummet! Vad roligt att se dig Anders! Det var ju som sagt ett tag sedan! Hoppas det gick bra för dig!