MENY
Och tänk så jäkla tacksam jag är över att jag träffade en läkare (tack Leif Fransson) som insåg allvaret trots att jag berättade flera gånger för honom hur jäkla frisk jag kände mig! Det är märkligt hur saker och ting kan förändras minsann!
Något som också är förändrat är min kräftprocent! Vad då? Vet ni inte vad kräftprocent är? Jo det är hur många procent riktig kräftsmak en kräfta smakar! 0% är ingen smak alls och 100% är maximalt, då smakar kräftor precis som det ska! Logiskt va?
Ni som känner mig vet att jag (och hela min familj) ÄLSKAR kräftor!
Och ni vet att när det i höstas var tid för kräftskivor var jag mitt uppe i min strålbehandling och kände ingen smak alls, dvs 0 kräftprocent! Ni vet också hur besviken jag blev när jag några månader senare hade fått tillbaka lite smaker och glad
i hågen plockade fram 2kg kräftor ur frysen och skulle njuta! Och smakerna var inte alls där utan jag kände kanske 25kräftprocent som högst! Ni vet hur ledsen jag var då!
Nu ska ni få höra! Ja ni som följer mig på sociala medier har ju redan sett det men jag åt kräftor nu igen förr förra helgen! Förstå min lycka när jag kände vad jag bedömde som hela 75 kräftprocent!!! Halleluja! Det var fantastiskt! Det var gott gott
gott!!!
Dessa kräftor är ju typ det enda utöver tonfiskmacka från Subway som verkligen smakat gott på riktigt! Annars har jag ju förvisso ganska mycket smaker nu men det är nästan alltid det där sista som fattas! Pricken över i, grädden på moset, kronan på verket! Det där lilla extra! Det mesta smakar helt okej men det är ändå inte helt och hållet där liksom. Svårt att förklara.
Men på tal om det så har jag ju glömt att berätta om en pinsam grej som hände på subway i Vimmerby för ett par veckor sedan! Jag jobbar ju i Vimmerby och brukar ibland slinka in på subway för att äta lunch. Visst- det har väl hänt några gånger, lite
då och då liksom, men ändå blev jag paff nu senast när killen i kassan glatt frågade om jag ska ha ost och oreganobröd med tonfisk som vanligt? Vad fasen liksom! Vad då som vanligt? Dags att sluta gå dit!
Något annat som väl är som vanligt är min trötthet. Eller kanske är den ändå något bättre! Jag tror att det nog är så att jag inte känner mig fullt lika trött de timmar som jag är på jobbet! Visst, jag blir trött och jag måste vila när jag kommer hem men jag sover inte hela eftermiddagen och halva kvällen längre! Det är bra! Men tyvärr tycker jag inte att det är tillräckligt bra! Jag är fortfarande lika medtagen dagen efter en jobbdag, eller dagen efter en annan dag med någon aktivitet som ansträngt min hjärna.
Jag är inte den vanliga Ingela och jag är inte den Ingela jag vill vara! Det gör mig galen av frustration! Så galen att jag känner att jag måste ha hjälp med att hantera det! Därför ska jag träffa kuratorn på ÖNH på torsdag! Sist vi träffades (slutet av oktober) så hade vi ju båda stora förhoppningar om att vid den här tiden (när min heltidssjukskrivning gått ut och jag delvis åter är på jobbet) skulle jag ju vara pigg igen! Min trötthet skulle vara borta, väck, försvunnen, förpassad till handlingarna!
Att den skulle kvarstå såhär stark var inget jag räknade med ens i min vildaste fantasi! Därför har jag inte riktigt hittat någon bra strategi att hantera känslorna som det för med sig. Känslan av att vara misslyckad! Misslyckad som mamma, misslyckad
som partner, misslyckad på jobbet. Misslyckad som Ingela rätt och slätt.
Att hela tiden känna sig misslyckad tar oerhört mycket energi och jag inbillar mig att det inte direkt gör tröttheten lindrigare! Jag måste ha hjälp att hitta strategier att acceptera att jag är såhär just nu! Eller- Gud förbjude- att jag aldrig kommer att bli som jag ska igen! Tänk om tröttheten aldrig kommer att gå över! Tänk om jag kommer vara såhär för alltid? Jag kan ju isf inte gå omkring och känna mig misslyckad resten av livet, det inser ju t.o.m jag! Därför måste jag bolla tankar och funderingar med någon som kan komma med råd och synpunkter på hur jag ska hantera den här situationen som nu är. Och det ska jag göra på torsdag! Det känns bra! Så skönt att de finns, att man kan få hjälp när det inte går att reda ut på egen hand!
Ytterligare kontakt med sjukvården ska jag ha i april! Närmare bestämt den 4/4. Då ska jag på ny 3-månaders kontroll hos min läkare på ÖNH! En ny besiktning, en ny jakt efter ev nya tumörer! Ett nytt tillfälle för ångest och oro! Tänk att jag
har 5 års regelbundna, ångestladdade kontroller och återbesök att se fram emot! 5 års regelbunden ångest innan jag förhoppningsvis blir friskförklarad! Tur att jag gillar min läkare skarpt!
Jag antar att jag även ska till sjukhustandläkaren då! Det är samma intervaller på återbesöken där och eftersom dom vet att jag bor en bit bort så har de mig på bevakning och så snart de ser att jag fått en tid hos min läkare på ÖNH så bokar de in mig på en tid till tandläkaren alldeles före eller efter besöket på ÖNH! Jag behöver inte ens ringa själv och meddela att jag fått tid, de håller koll på det! Snacka om service!
Nästan varje dag läser jag artiklar eller insändare om hur fruktansvärt dåligt den svenska sjukvården fungerar! Jag känner inte alls igen det! Jag har, tack och lov, helt andra erfarenheter! Jag har sagt det förut men säger det igen; för mig har vården verkligen fungerat klockrent! Hela tiden! Jag har bara mött trevliga och hjälpsamma människor (nåja, jag fick ju en rejäl utskällning av min kontaktssk då när jag skulle springa loppet på Höga Kusten men jag vet ju att hon skällde för att hon var rädd om mig. Dock kunde hon ju ha förmedlat den oron på ett lite vettigare sätt kan jag fortfarande tycka) som gjort sitt yttersta för att lugna mig och hjälpa mig! Hela tiden! Jag är SÅ tacksam för det!
Just det! Jag har nog inte visat dessa prematurkläder som denna gång skickas till Linköpings Neonatalavdelning? Strl 34/36-44/46! Fatta hur smått det är!! Som dockkläder! Jag hoppas de kommer väl till pass till de superhjältar som så tappert
kämpar där ❤️
0