redoattfightas.blogg.se - Jag är på gång....

Nu ska jag tala om något som jag nästan inte vågar tro på själv! Knappt ens tänka tanken...än mindre har jag vågat att säga det till någon! Eller jo, kanske någon, har tex varit tvungen att fråga Johan om han håller med eller om det bara är jag som inbillar mig! Och de senaste gångerna någon har frågat mig så har jag ändå försiktigt, väldigt försiktigt, talat om att det nog är så att...

Sluta larva dig och ut med det nu, tänker ni! Säg det nu! Vad är det som har hänt? Jo, det ska jag tala om för er!! *trumvirvel* *trumpeter och fanfarer*

Min trötthet har minskat!!! Förstår ni??? Min fucking, jävla, förlamande trötthet har börjat släppa!!! Blivit lindrigare! Märks inte lika mycket! Utarmar mig inte längre! Det är så makalöst skönt att jag inte har ord för det!!

Det är ju inte så att det har hänt från en dag till en annan, det fattar ju jag också, utan detta har hänt gradvis, så lite i taget att jag inte har reflekterat över det själv! Fatta hur lite i taget det har hänt liksom!

Men faktum är att när folk har undrat över hur jag mår så har mitt svar ju kommit reflexmässigt liksom- jo, det är ganska bra! Jag mår bra efter omständigheterna....men det är den här jäkla tröttheten alltså.... den som förstör så mycket....ungefär så har jag varit van att svara, så har det ju varit nu under så lång tid. Svaret kommer liksom automatiskt, jag behöver inte känna efter- jag VET ju att det är så!

Men så för ett tag sedan när jag skulle svara på frågan om hur jag mår så tänkte jag faktiskt efter...och kom på att vad fasen, är jag verkligen precis lika trött fortfarande? Exakt lika trött som tidigare? Eller har det blivit liiiite bättre?

Jag funderade vidare för mig själv! Jämförde nu mot hur det varit förut. Det tydligaste är nog nästan på jobbet! I början var jag heeeelt utslagen efter mina timmar på jobbet, både samma em/kväll och dagen efter! Totalt utslagen! Så är det verkligen inte längre! Visst, jag är trött men inte SÅ trött! Det är skillnad! Jag märker skillnad!

När jag började tänka efter så insåg jag att jag är inte lika trött efter andra sammankomster eller aktiviteter heller! Visst, jag blir fortfarande mer trött än vad som är rimligt efter insatsen men det ÄR skillnad! DET ÄR SKILLNAD!

Förra veckan gick jag upp i tid på jobbet (helt enligt tidigare planering), jag har oroat mig och gruvat mig inför hur jag skulle orka med det! Jag orkar liksom inte med ett misslyckande! Jag orkar inte behöva inse att det inte går, att jag inte klarar av det! Men vet ni! Det gick bra! Halleluja, det gick bra!

Trött, visst, men inte värre än veckan innan då jag jobbade hälften så mycket! Vilken seger! Vilka framsteg! Vilket lyft! Jo, jag vet! Det kan komma bakslag! Jag ska inte ropa hej innan jag har kommit över bäcken osv!

Vilken skittöntigt ordspråk förresten! Vaddå inte ropa hej? Det kan man väl visst göra? Det kan man faktiskt! Jag gör det! Jag ropar hej! Va faaan liksom, jag får väl ta tillbaka mitt hej sen då om det skulle komma bakslag! För nu vill jag ropa hej! Nu vill jag glädjas med detta framsteg! Så nu ropar jag HEJ trots att jag inte är över bäcken ännu! HEJ HEJ HEJ HEJ HEJ!

Vet ni en annan sak! Vet ni vad jag har gjort den senaste tiden som jag inte har gjort förut på ett bra tag? Någon som vill gissa? Ja men precis, helt rätt! Jag har ju börjat springa igen! I skogen dessutom! Ser ni sambandet? Jag har börjat springa i skogen och jag är mindre trött!!! Jag är helt säker på att det inte är en slump! På riktgt! Det är ingen slump! Det är skogslöpningen som hjälpt mig upp från detta trötthetsträsk som jag befunnit mig i så länge!

Nu kan man ju tänka, älta och ångra att jag ens slutade springa till förmån för styrketräningen! Om jag hade fortsatt springa kanske jag hade blivit piggare snabbare? Jag väljer att inte tänka så, det blir ju bara destruktivt! Och förresten är löpningen SÅ mycket roligare nu! Den blev på slentrian förut på något sätt! Jag spang min vanliga runda jämt utan variation!

Nu är jag nykär i löpningen! Upp över öronen förälskad! I skogslöpningen fram för allt! Obanad terräng! Så ljuvligt! Det är kärlek det! Det tyckte förvisso inte mina nya terrängskor som gick sönder nästan direkt! Ett hål i tyget på sidan av skon! Vad fasen!

Hann inte använda dem många timmar! För nu räknar jag timmar ute istället för km och mil som jag alltid gjort förut! Så befriande! Jag skiter i km-tider och tempo för det säger ingenting iaf! Man kan omöjligt jämföra en asfaltsmil med en mil i skogen! Det är två helt olika saker! Men skorna dom gick sönder dom! Jäkla skitskor! Men snygga var dom! Sköna också! Nu har jag dock skickat efter en annan modell! En modell som är framtagen för just obanad terräng! Det blir spännande att prova!

Jag springer inte bara helt obanat förresten! Jag springer på vandringsleder också! Östgötaleden och Sevedeleden har jag undersökt! Och Norra Kvills nationalpark! Helt magiskt! Och faktiskt har det blivit så nu att jag BARA vill springa obanat eller små skogsstigar! Kommer det ett parti med grusväg blir jag tjurig och känner mig uttråkad! Konstigt vad det kan förändras! Förut har jag ju mestadels sprungit på grusvägar och bara ibland på skogsstigar! Men nej, nu göre sig grusvägar (än mindre asfalt, snacka om mardröm) icke besvär! Jag är inte intresserad!

Intresserad blev dock Jenny när jag undrade om inte hon och jag skulle hänga med till Tivedens nationalpark i september när mina idoler och förebilder från Pace on Earth (dom som gör podden om ultralöpning ni vet) anordnar en löparresa dit! En helg fylld av ljuvlig traillöpning, meditation och föreläsningar! Tillsammans med andra som delar samma passion!! Så lockande!!

Dessvärre passade datumet inte för Jenny men så intresserad blev hon att hon googlade fram en alldeles egen löparhelg till Tiveden! Till oss! Bara hon och jag! Egentligen är det ett vandringspaket med 2 övernattningar och två skogsvandringar som man gör på egen hand!

Vi kommer förstås inte att vandra utan vi kommer att springa! Vandra när man kan springa? Trailspringa! Kommer inte på fråga! Springa ska vi göra! Över stock och sten och på små skogsstigar! Över rötter och över berg och genom dalar (tror jag, det låter ju bra iaf)! Fantastiskt! Det ska bli fantastisk! Vi åker på nationaldagen och kommer hem två dagar senare! Vilket äventyr att se fram emot!

Nu är ju jag som jag är dock och kunde såklart ändå inte släppa tankarna på resan med Pace on Earth! Jag vill ju åka med dom också! Åhhh, vad jag vill det! Så jag anmälde mig till den resan också! Haha, fatta vad jag kommer att hitta bra i Tivedens nationalpark sen! Eller inte!!!

På tal om något helt annat! Judith och jag var ute och gick en promenad i söndags när hon plötsligt säger; mamma, jag har en knöl på halsen! En knöl? EN KNÖL? PÅ HALSEN?Jag trodde mitt hjärta skulle stanna, det kändes som något kramade åt min bröstkorg och jag fick svårt att andas! En knöl på halsen! För mig kommer för alltid en knöl på halsen leda tankarna till cancer!

Det sa jag förstås inte till Judith! Det behövdes inte heller för det sa hon själv! Har jag också fått cancer mamma, frågade hon! Herregud, fattar ni känslan?! Såklart du inte har sa jag (och det trodde jag inte heller men självklart är det första tanken som slår en liksom), men vi ska ändå kolla upp det! Det gjorde vi igår! Kollade upp det! Träffade en underbar läkare som noggrant undersökte och klämde och kände! En förstorad lymfkörtel bara, helt normalt och inget att oro sig för! Dock ska vi hålla koll så den inte växer eller det blir fler, då får vi söka igen! Skönt att ha kollat upp det, då kan vi släppa det!

En underbar läkare som sagt! Vi träffade många, många fler underbara människor på vårdcentralen! Så många att Judith undrande frågade; känner du precis alla här mamma? Nej, det gör jag ju inte! Inte riktigt alla! Men väldigt, väldigt många! Vad roligt det var att träffa er! Jag saknar er allihop ❤️