redoattfightas.blogg.se

Vi diskuterade min sjukskrivning och min plan är att gå upp till 50% i mitten av maj när denna sjukskrivningsperiod går ut (jobbar ju 25% nu). Jag vet inte riktigt hur det ska gå men det är bara att prova! Stressande nog började min annars så kloka doktor diskutera hur länge jag trodde jag skulle jobba 50% innan jag kunde gå upp på full tid (80%)! 

Herregud, ingen aning liksom! Jag vill inte ens tänka på det nu! Först och främst måste jag ju klara av att jobba 50%, jag får hjärtklappning och stresspåslag bara av tanken att behöva ha bråttom upp till full tid! Klantigt av honom tycker jag men jag förklarade lugnt att jag omöjligt kan ta ställning till det nu, jag måste ju prova hur 50% känns först och främst! Bra så, min doktor höll med om att vi får ta en sak i taget!

Tack och hej och sen vidare till sjukhustandläkaren! Även här såg allt bra ut! Vi diskuterade min muntorrhet men jag har ju sedan länge provat alla produkter som finns för muntorrhet! Inget hjälper mer än extremt kortvarigt! Förutom tuggummi då! Jag är så JÄVLA trött på att tugga tuggummi! På riktigt! Fatta hur uttröttade mina stackars tuggmuskler är!! Snacka om ultraträning alltså! Tur iaf att de får vila på nätterna!

På tal om nätterna så har jag börjat sova dåligt igen! Precis som jag gjorde då i början, när allt det här började! Då som nu så somnar jag gott på kvällen, sover några timmar men vaknar runt 2-tiden och kan inte somna om! Ligger och tänker på både det ena och det andra. Mest på jobbet, hur det ska gå, hur jag ska klara dels de arbetsuppgifter jag har och hur jag ska klara att gå upp i arbetstid. Jag funderar över hur jag ska klara att hantera stress, det är ofrånkomligt att utsättas för stress liksom och jag har inga marginaler nu längre. Det finns ingen outtömlig källa att hämta kraft och energi ifrån, det är bara bottenskrap i källan! 

Samma sak med aktiviteter jag planerar in på fritiden förstås! På kvällar, på helger. Minsta lilla kostar så himla mycket krafter! Dessutom glömmer jag bort hur jag fungerar (eller snarare att jag INTE fungerar) nuförtiden och bokar in saker som hade varit en småsak för mitt gamla jag men som gör mig väldigt trött nu! Jag glömmer bort att det är som det är och bokar in saker som jag sen får svårt att reda ut och det gör mig förstås väldigt ledsen och nedstämd att det är såhär. Att energin är så extremt obefintlig! 

Jag kan tack och lov fylla på med energi genom min träning men det blir ändå aldrig tillräckligt mycket, det blir inte så mycket att det finns några marginaler! Dessbättre har jag ju kommit igång med lite löpning igen! Faktiskt så är det så att löpningen fyller på energikällan lite lite bättre än styrketräningen! Jag antar att det beror på att jag får frisk luft när jag är ute, frisk luft och fågelkvitter liksom! 

Jag kan ju förresten berätta för er som inte följer mig på social medier om vad som hände för en vecka sedan! Jag skulle sticka ut en kort sväng i skogen! Obanat liksom! Johan och jag rekade på terrängkartan innan! Där och där ska du springa, du kan inte ta fel visade Johan! Ja redan nu förstår ni ju vad som hände! Virrpannan utan lokalsinne obanat i skogen! Jo jag tackar jag! 

Det slutade precis som ni redan förstått! De planerade 20 minutrarna blev till 70 min av planlöst irrande! Jösses! När jag kom hem var Johan på väg till bilen för att börja leta efter mig! Han hade ringt men naturligtvis hade jag ingen mobiltäckning där ute i skogen! Ja ni fattar, med mitt eminenta lokalsinne blir nästan varje löptur ett äventyr!

Jag känner mig dock SÅ tillfreds över beslutet att fortsätta med min löpning! Jag vet att det naturligtvis kommer att gå ut över ffa min knäböj men också mina marklyft! Dels för att jag förstås använder helt olika muskelfibrer med helt olika egenskaper och att hela tiden träna båda sorter tar liksom udden av varandra, men det är också för att jag nu såklart rent tidsmässigt inte kommer att hinna träna stryka lika mkt som förut när jag ska hinna löpträna också. Och när jag börjar jobba mer minskar också tiden för träning, vila och återhämtning (de är ju det jag ägnar dagarna hemma åt liksom, att vila, att sköta min träning och att återhämta mig). Jag blir lite rädd när jag tänker på att jag inte kommer hinna/orka träna så mycket som jag behöver! Det är ju som sagt mitt enda sätt att fylla på energi så att jag något sånär orkar med vardagen. Nå, vi får se hur det går helt enkelt! I vilket fall som helst är jag glad att jag insåg att jag behöver löpningen i mitt liv! Hur kunde jag tro något annat? Fattar det inte riktigt, löpningen ger så mycket mer energi än den tar, men skit samma! Huvudsaken att jag insåg det till slut!

En annan sak! Jag blev kontaktad av en tjej med samma cancerdiagnos som jag! Hon hade sett mig i en av fb-grupperna och hade lite frågor! Jag delade med mig så mycket jag bara kunde och guidade henne hit till bloggen! Hon, liksom jag, är mycket träningsintresserad och jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska flyta på så bra som det bara går när strålningen drar igång inom kort! Jag finns här om du behöver mig Sofie- det vet du! 

Detta blev visst ett inlägg mest i moll men det är tyvärr så jag känner mig för det mesta. Jag försöker och försöker att vara glad över hur bra det ändå har gått, över allt jag har och över livet som stort. Glad och lycklig över mina barn, min sambo, min övriga familj och mina vänner! Jag ÄR glad över alla fina jag har i mitt liv, naturligtvis är jag glad över allt det! Och naturligtvis vet jag att allt hade kunnat vara så himla mycket sämre, jag följer t.ex flera tjejer i en fb-grupp med olika cancerdiagnoser och flera av dem jag har lärt känna under det här året finns inte längre...och tänker man så så har jag naturligtvis ingenting att klaga över...eller alla dem som mår så oerhört mycket sämre i sin sjukdom än vad jag någonsin gjort....klart jag är glad då att jag klarade mig så bra som jag gjorde...men ändå....jag vill ju att jag ska vara som jag var förut...som jag var innan...ja, ni fattar.