redoattfightas.blogg.se - Ultralöpning

För att jaga mina nattliga hjärnspöken på flykt ägnade jag inatt en lång stund åt att tänka på, och skriva om, ett av mina favoritämnen! Ni som inte är intresserade av löpning (för ni finns, det är svårt att förstå men ni finns faktiskt 😉) kan sluta läsa här och nu 😉 Nu kommer det nämligen att handla om löpning för hela slanten så fortsätter ni att läsa vidare så får ni skylla er själva!

Jag har ju berättat om min kärlek för löpning i allmänhet och om ultralöpning i synnerhet! Mitt livselixir, min terapi, mitt andrum! Men ultralöpning- vad är det egentligen? På Wikipedia står det såhär;

Ultramaraton är ett samlingsnamn för alla löptävlingar med en längd som överstiger den vanliga maratondistansen 42 195 meter.

Ultralöpning alltså! Således är allt som är längre än ett maraton ultra! Det finns i alla varianter! Från 43km upp till precis hur långt som helst! Man kan springa lopp som går ut på att ta sig från A till B där sträckan är förutbestämd. Man kan springa tidslopp där man springer så långt man hinner på 6,12,24 eller 48 timmar. Eller för all del- 3 dagars eller 6 dagars- lopp. Ytterligare andra varianter av ultralopp är Backyard ultra-lopp! En svinhäftig variant av lopp som jag inte orkar beskriva utan överlåter till den intresserade att googla om man vill veta mer!

Ultralöpning finns i alla varianter och på alla underlag! Man kan springa tävlingar i bergen, i skogen på asfalt eller på varvbanor! Varvbanor både inomhus och utomhus!

I Växjö finns tex en tävling som går inomhus och där banan mäter 373m, man kan välja att springa 1,3,6,12 eller 24 timmar och man springer/joggar/går således så långt man hinner på den tiden man har anmält sig till! Man byter håll var 6:e timme 😉

Som ni hör finns det hur många varianter som som helst vad gäller ultralöpning! Det finns något för alla, ingen står lottlös när det gäller ultra! Bara fantasin sätter gränser! Eller som Johnny och Ellen säger i sin underbara podd "Pace on earth" som handlar om ultralöpning;

"Ultralöpning är som livet-det finns inga gränser för vad du kan klara av"!

Just den beskrivningen är så målande! För mig (och väldigt många fler med mig, säkert typ alla som sysslar med ultra) är det precis detta som ultralöpning handlar om! Att utmana sina egna gränser och att successivt flytta fram gränserna för vad man klarar av!

Mitt eget intresse för just ultra väcktes 2015 när jag läste om Jonas Buud som vann UltraVasan90km och hade en snittid på 3.50 min/km! Alltså i genomsnitt, i ett terränglopp på 90km! Fattar ni? Det är så sjukt snabbt!!!

Jag blev nyfiken på UltraVasan och läste att man helt enkelt springer det traditionella Vasaloppet! 90km löpning i Vasaloppsspåret alltså, fast på sommaren!

Jag bestämde mig direkt! Det loppet ska jag springa! Vid den tidpunkten hade jag väl sprungit typ 1mil som längst (i modern tid, för ca 20 år sedan sprang jag lite längre än så, halvmaraton 21km som längst) och jag som ofta har lite för bråttom med saker och ting när det gäller träning bestämde mig för att för en gångs skull vara förnuftig och låta kroppen bygga upp sig under lång tid.

Jag bestämde mig för att 2020 var det perfekta året för mig att springa UltraVasan! Det året fyller jag 50 dessutom så det blir ju perfekt att fira med något så storartat som ett 90km- lopp 😉

Sedan dess har jag sprungit 2 ultralopp, ett på 50km och ett på 55km, båda förra året. Planen var att trappa upp den längsta distansen med ett eller högst två riktigt långa lopp/år. Planen för våren var ju Österlen Ultra 64km i våras men då blev jag ju förkyld och fick ställa in. Tanken för hösten var dels Höga Kusten trail och Kullamannens dubbeldöden som "bara" mäter 43 resp 44km men som har desto mer teknisk terräng och höjdmeter!

Längdmässigt hade jag tänkt smälla till med 70km på Gränsö Ultra i oktober. Sen hade jag funderingar på ett 80km-lopp under 2019 eller faktiskt tom att flytta fram UV90 och springa det redan 2019!

Nu blir det ingenting av med det! Det känns dessutom som att det är helt omöjligt att göra en planering över min framtida löpning eftersom jag inte har en aning om hur jag kommer att må, hur mycket biverkningar jag kommer att få och hur länge dessa isf kommer att hålla i sig! Någonstans i mitt innersta tänker jag ändå att kanske, kanske kan min ursprungliga plan om UV90 år 2020 ändå gå att genomföra!

Säkert är iaf, som jag skrivit om förut, att jag så mycket jag bara kan ska försöka hålla i löpningen på ett eller annat sätt så länge som det går att genomföra utan att äventyra någonting. Så mycket ultra blir det förstås inte, ingenting alls faktiskt under behandlingen, men runstreaken ska jag banne mig försöka hålla vid liv!

Men vad är det som lockar så med ultralöpning undrar nu någon! Hur kan man gå igång så till den milda grad på sådana galenskaper? Ja säg det! Vad är det som gör att jag längtar tillbaka till den där smärtan?

Smärtan där hela kroppen i allmänhet och benen i synnerhet skriker att man ska sluta! Stanna, stopp, sätt dig ner, lägg dig ner eller gör vad fan du vill bara du slutar med den här idiotin!

Hjärnan är inte mycket bättre än kroppen! Den har idiotförklarat sig själv för länge sedan och den vädjar också om att sluta! Vem den vädjar till är väl högst oklart och det är ingenting någon bryr sig om heller!

Man ifrågasätter varför i hela friden man utsätter sig för detta? Vem kan vara så urbota dum att man tom betalar pengar för att plåga sig på det här sättet!? På riktigt så bestämmer man sig för att aldrig mer göra om det! Inte springa öht ska man fortsätta med, det är inte roligt, har aldrig varit det heller! Nej jag ska bara göra färdigt den här skiten (för bryter det gör man inte om det inte handlar om skador som kan ge bestående men! Vanlig smärta är inte giltigt skäl att sluta!) och sen ska jag inte springa mer! Aldrig mer!

Sen fortsätter man ett steg i taget och varje litet steg när man befinner sig i detta tillstånd är en seger! En seger över allt och inget, en seger över styrkor och svagheter! En seger över allt som går att besegra! Vid varje enskilt steg närmar man sig nu sin egen gräns för vad man klarar av och till nästa gång vet man att nu har jag flyttat gränsen för vad just jag klarar av ytterligare en liten bit! För naturligtvis blir det en nästa gång! Det bestämmer man sig för nästan direkt när man passerat mållinjen 😉

Just den där känslan, när allt gör så ont att man bara vill lägga sig ner och ge upp, det är den känslan jag suktar efter och längtar efter. När hela ens väsen ber om nåd och ber på sina bara, värkande knän om att man ska sluta, då när man ändå fortsätter att förflytta sig framåt- där hittar jag min tjusning med ultralöpning! Och då är avståndet bara en siffra! 50km 90km 120km eller 160km Se till att kroppen är förberedd och bara gör det! Gång på gång förflyttas gränsen för vad du klarar av! En bit i taget, ett steg i taget. Framåt framåt tills mållinjen har passerats!

Där och då har man vunnit, man har besegrat utmaningen och behärskat allt som går att behärska! Man är ett med sig själv och sin lycka och stoltheten är enorm! Det är så stort att det nästan inte ryms inombords och man vill skrika ut sin glädje och springa ärevarv för sig själv och för alla andra som också klarade sin utmaning! Några ärevarv blir det dock sällan eftersom benen inte är särskilt sugna just där och då 😉👍

Det finns bara fördelar med ultralöpning som ni hör 😄 Jag skulle råda alla att börja med ultralöpning, det är gudomligt för både kropp och själ ❤️

Nu sitter jag dock på stranden och solar, det är gudomligt det också men på ett helt annat sätt! Ha en fin dag kamrater, det ska jag ha ❤️