redoattfightas.blogg.se - I nattens mörker

Jag har nog aldrig lidit av sömnlöshet tror jag. Eller jo, nu minns jag hur jag låg sömnlös i ungefär 2 veckor inför den praktiska tentan i termin 2 när jag utbildade mig till sjukgymnast! Haha, nästan hela klassen var engagerad i min sömnlöshet! Tänk att jag hade så många omtänksamma vänner omkring mig då också ❤️ Efter det har jag aldrig haft problem med sömnen!

Förrän nu! Redan innan jag fick mitt eländiga cancerbesked hade sömnproblemen börjat! Jag antar att det var under de veckor jag gick och väntade på svar från analysen av den första knölen som det började. Och sen har det bara fortsatt! Jag somnar förhållandevis enkelt, sover ett par timmar men sen vaknar jag.

Jag vaknar av att jag på ett eller annat sätt tror att jag ska kvävas! Ofta är det liksom i gränsen mellan sömn och vakenhet det händer och så får jag sådan panik och sådant stresspåslag att jag blir klarvaken.

Detta händer nästan varje natt nu (i princip) och efter detta somnar jag sällan om 😩 Jag ligger oftast vaken och i skydd av mörkret letar sig de negativa tankarna fram! När jag är vaken på dagtid kan jag oftast fånga upp de negativa tankarna, vrida och vända på dom och kasta bort dom eftersom de inte välkomna här hos mig! Jag kan inte låta dem ta över min hjärna för då orkar jag inte! Det kan säkert komma att ändra sig men så är det just nu! Jag klarar att stoppa de dumma tankarna och jag måste göra det för att inte bryta ihop!

Men på natten! Då är jag inte rustad! Av trötthet och sömntöcken är min hjärna inte på sin vakt! Och då kommer dom! Tankarna! De negativa tankarna! De som säger till mig att jag inte kommer att överleva det här, tankarna som säger åt mig att jag inte kommer att få se barnen växa upp.

Tankar som ber mig fundera över hur det ska gå för Judith och Wilmer, hur ska de klara sig igenom detta trauma och kanske tvingas klara sig utan sin mamma.

Tankarna på barnen, allt de ska gå igenom under barn- och ungdomsåren allt det som alla barn och ungdomar går igenom, kommer de att tvingas gå igenom det utan mig? Kommer jag inte att finnas där för dem, som stöd och för handledning i livet?

Eller OM jag klarar detta med livet i behåll, då kommer barnen att ha en mamma som förvisso överlevde men som aldrig mer blir den mamma som hon var innan.

En mamma som kanske aldrig mer kommer att kunna äta normalt, aldrig orkar stå och heja vid fotbollsmatcher eller friidrottstävlingar. Som aldrig orkar engagera sig i saker som händer runt omkring. En mamma som kanske inte ens orkar hjälpa till med läxor.

Och hur roligt blir det för Johan att dela sitt liv med det som blir kvar av mig? En spillra av den jag en gång var! Om jag ens överlever! Hur ska han förresten göra om jag inte överlever? Hur ska han reda ut allt? Och hur ska han orka stå bredvid under hela den här tiden, ta allt ansvar- sköta precis allt på egen hand.

Jag tänker på mina alldeles egna utmanande drömmar! Om ultralöpning som jag lockas av så till den milda grad. De första stapplande stegen som är tagna! Mitt första ultralopp på Hallands Ultra 50km i juni förra året. Och Gränsö Ultra 55km i oktober. Som jag går igång på utmaningen! Där hjärnan vinner över kroppen. Där gränserna suddas ut och man blir oövervinnerlig. I mina tankar har jag ju planerat stordåd- UltraVasan 90km skulle ju bara vara ett steg på vägen mot smått ofattbara utmaningar! 100 miles (160km) i svårframkomlig terräng likt Kullamannens himmel, hav och helvete! Ultralopp i bergen och 6dagars tävlingar i andra länder!

Drömmarna visste inga gränser! Nu kommer jag kanske aldrig mer att kunna springa långt! Ja kanske inte springa öht! Pga livslånga biverkningar. Ja, om jag överlever alltså! Kanske är det bagateller i sammanhanget men för mig är löpningen så viktig!

Ja ni hör ju själva! Inga tankar man blir sprudlande glad av precis! Inte så man jublar och blåser fanfarer av lycka! Inte heller några tankar att somna gott till när man ska försöka somna om! Så där ligger jag alltså klarvaken och kan inte somna om! Det är rätt påfrestande alltså!

I vaket tillstånd vet jag naturligtvis att det inte på något sätt behöver bli det värsta tänkbara av allt. Men i nattens mörket är jag tvärtom helt säker på att allt detta kommer att sluta i det värsta tänkbara senario. I nattens mörker är jag liten, ensam och svag och där gråter jag vanmaktens alla tårar. I nattens mörker är jag livrädd och där river ångesten i bröstet, där rinner tårarna ner för kinderna och mitt hjärta värker. I mörkret är jag rädd och i mörkret har jag dödsångest! Men bara i mörkret.