redoattfightas.blogg.se

Annars började det ju så bra! Jag hade storstilade planer med flera inbokade ultralopp  i almanackan! I april skulle jag springa Österlen trail 60km följt av Höga Kusten trail 43 km i september! Därefter hade jag målet att kamma hem full pott på Gränsö Ultra med 70km! Årets löpäventyr skulle avslutas med Kullamannens dubbeldöden 44km i novembermörker bland Kullabergs förödande terräng! Så sugen jag var! Vad roligt det skulle bli! 

Sådär i början av året kändes det som att det skulle bli ett bra år! Utmanande! Utvecklande! Jag såg fram emot mina olika projekt med skräckblandad förtjusning! 

Av mina drömmar och mål vad gäller löpningen gick det mesta i kras! Höga Kusten var den enda av dessa utmaningar som genomfördes men å andra sidan blev det ju en utmaning som hette duga! 6 veckor in i strålbehandlingen då jag normalt sett borde ha gått på tung morfinbehandling, legat nerbäddad i en säng med sondmatning! Då var jag på Skulberget och sprang uppför och nerför flera gånger! Såhär i efterhand har jag svårt att förstå att jag faktiskt gjorde det! Jag hade aldrig klarat det utan min Jenny! Jenny som ställde upp trots att hon inte hade tränat ett dugg! Jag kommer aldrig att glömma det Jenny, det vet du! 

Mitt nya jobb då? Jag hann ju bara starta upp och när jag precis börjat få lite koll på läget så blev jag sjukskriven! Så förargligt! Det kändes väldigt, väldigt bedrövligt faktiskt! Här  kommer man  ny till ett jobb, välkomnas med öppna famnen och man tänker sig att man ska tillföra något! Helst ganska mycket! Och så blir man långtidssjukskriven! Blä så dålig tajming! Hade önskat en helt annan start på min karriär som företagssjukgymnast faktiskt! 

Nu ska jag snart börja jobba igen! Från att ha varit sjukskriven mer eller mindre sedan maj (mina två ganska täta operationer i maj och juni gjorde att jag var sjukskriven flera veckor redan då, sen blev jag helt sjukskriven i juli då cancerdiagnosen var ett faktum). 

Efter diskussion med min handläggare på FK och efter avstämning med min chef (stort tack för att du är du Andreas) så har vi lagt upp en plan för hur jag ska försöka komma åter till arbetslivet! För Gudarna ska veta att det inte kommer att bli helt lätt! 

Jag klarade ju min strålbehandling så otroligt bra men tyvärr har efterdyningarna varit värre! Har drabbats av hjärntrötthet och den vill inte ge med sig! Inte en tum! Hade verkligen inte kunnat föreställa mig att den skulle vara så efterhängsen! Pratar jag med sjukvården om den så tycker de inte att det är något konstigt! Tvärtom, det är normalt! Typ alla cancerpatienter drabbas av det! Jo visst men nu var det ju så att jag inte tänkte vara som alla andra!! Vad fasen liksom! JAG skulle ju klara efterdyningarna lika bra som behandlingen! Det hade jag ju bestämt!! Jaja, acceptera läget bara! Vad har jag för val?

Andra biverkningar som håller i sig är min förändrade smak. Inte mycket händer med den! Det har inte blivit några förbättringar på flera månader! Tonfisk, lök, saltgurka, oliver och salami! Det är det som smakar som det ska! Eller förresten! Julen förde ju med sig en ny uppenbarelse! Sill! Sill smakar precis som det ska! Synd bara att jag aldrig varit särskilt förtjust i sill 😆 

En tonfiskmacka på Subway däremot! En macka med tonfisk, lök och saltgurka (ost och tomat också) och till det den starka såsen! Herregud, det är gott!! Det enda jag hittills ätit efter att smaklökarna la av som är gott! Halleluja, det är stort! Innan allt detta hände hade jag ätit på Subway en enda gång tror jag (är ingen smörgåsmänniska alls egentligen) och nu har jag ätit där säkert 10 ggr de senaste månaderna 😱

Ytterligare kvarstående besvär som jag lider av är min obefintliga salivproduktion. Den är besvärlig att leva med. Jag VET! Det låter as-töntigt att gnälla över salivproduktion! Eller snarare bristen på densamma! Men tänk er själva! Jag kan aldrig äta något utan att samtidigt dricka en massa till. Att svälja mat utan dryck resulterar uteslutande i att maten fastnar i halsen! Otroligt obekvämt! Vidrigt rent av! Överhuvudtaget är det väldigt obekvämt att vara snustorr (varför heter det så egentligen? Snus är väl inte särskilt torrt?) i mun, svalg och hals för jämnan!

Har provat det mesta av de produkter som finns att tillgå för ökad salivproduktion! Tabletter, tuggummi, gel, munspray, olja, munskölj och tabletter som sätts fast i gommen! Det som fungerar bäst under dagtid är att tugga tuggummi! Sanningen är den att jag alltid tuggar tuggummi nuförtiden! Det känns ju sådär....eller som min Jenny säger; det är ganska fördummande att tugga tuggummi! Man ser helt enkelt inte särskilt smart ut! Men jag har fått Jennys välsignelse att tugga! Är tuggummi det enda som hjälper så är det! Känns bra att hon okejat! 

Nattetid funkar det sämre med tuggummi av förklarliga skäl! Då använder jag en tablett som man typ fäster i gommen, den funkar hyfsat på natten (ungefär halva natten sen måste jag ta en ny) men sämre på dagen.

Nå, bortsett från dessa otrevliga efterdyningar så har jag återhämtat mig bra! Kroppen känns starkare än på mycket länge! Det är en stor tröst att när nu huvudet inte fungerar som det ska så gör iaf kroppen det! Den suger åt sig träningen och blir redo för nya utmaningar! Motivationen är på topp inför det nya jag tänker ge mig på! Friidrott! 

Visst är det tokigt! Något jag aldrig tidigare sysslat med! Och jag ska ge mig på att tävla! Snart! Trots att jag inte på något sätt är redo! Så olikt mig som alltid vill vara optimalt förberedd innan jag ger mig på att tävla! Nu ska jag stöta kula, något jag nätt och jämnt vet hur man gör och så ska jag springa 60m! 

Senast jag sprang 60m var nog typ 1982! När jag gick i mellanstadiet! Men jäklar vad snabb jag var då, visst borde jag väl kunna leva på gamla meriter? Nu undrar säkert några vad i hela fridens dar det har tagit åt mig?! Varför ger jag mig på detta? Ingen aning faktiskt! Mer än att det är kul att tävla! På riktigt, det är ju svinkul!

Detta att det är så himla kul att tävla leder mig osökt in på nästa utmaning! Ska jag börja med kulstötning och sprint måste jag försöka få mina muskler att bli lite starka och explosiva igen! Det betyder styrketräning! Något jag varit oförskämt slö med under mina år med långdistanslöpning! Men nu har jag återerövrat Ladan! 

Min egen Lada där jag lyft så tunga vikter en gång i tiden! Nu är vikterna inte så tunga! Inte ännu! Men vänta bara!! Snart så! Jag hade ju glömt hur sanslöst roligt det är att träna styrka när man har en ordentlig träningsplan! Sa jag förresten att jag kommer att göra comeback på styrkelyftar-flaket? Haha, jag bara måste! Så fantastiskt roligt det ska bli! Som sagt var, tur att kroppen är med mig i allt jag hittar på!

Nå, det var väl en kort (eller ganska lång) återblick på mitt 2018! Måtte 2019 bli bättre! Redan i början av året kommer en första avstämning!  Den 10/1 är det dags för min första 3-månaders kontroll! Då ska min läkare checka hur det verkar som att strålbehandlingen har fungerat! Jag antar att man kollar så att det inte har dykt upp några nya tumörer! Herregud, den natten inför det mötet kommer jag nog ha svårt att sova! 

Avslutningsvis måste jag tacka för allt stöd jag fått från er alla! Det är fantastiskt och det har hjälpt mig så mycket på vägen! Jag startade bloggen för att dels bearbeta mina egna rädslor och känslor men också för att finna mod och tröst hos er som läser! Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få så mycket stöd, pepp och kärlek! Jag är överväldigad! Oavsett om jag varit ledsen, rädd, arg, glad, positiv ja oavsett hur jag har varit så har ni funnits där och sagt de rätta sakerna! Lyft mig, peppat mig, givit nytt mod! Oavsett tokigheter har ni hejat, stöttat, bekräftat! Jag finner inga ord över hur mycket ert stöt har betytt för mig! TACK! 

Nå, 2019 här kommer jag! Ta emot mig!