redoattfightas.blogg.se

Började dagen med en kort runstreak #62 (2km), ljuvligt regn skapade lust att springa längre! 

Jag känner direkt att här är det fara på färde! Något är i görningen, jag kan nästan ta på stämningen! Det är begravningsstämning! Ja, det är just vad det är! 

Personalen fortsätter att titta på mig, jag ser hur de försöker att smyga så jag inte ska märka det men det gör jag såklart.

Jag blev uppropad och går in i behandlingsrummet alltmedan L går före och är sur och barsk. De andra ssk i rummet vill inte se mig i ögonen. Jag måste försöka lätta på stämningen och säger "är du förgrymmad på mig L" 

"Nej jag är bara orolig för dig sa hon, jag vill prata med dig sen" Suck, det kändes som att vara på väg till sin egen avrättning! Stunden i masken kändes bara jobbig och tung. Efteråt började tjejerna prata om vilket förband vi skulle sätta. L kom in och sa att vi sätter inget förband idag. Tjejerna blev osäkra och villrådig och jag sa bara "men L"?! Vi kan skicka med ett förband så får du sätta på det själv sen, sa hon. Nu kommer du med här så får vi prata! De andra tjejerna klappade mig lite tafatt på axeln och sa hej då. 

Själv hade jag börjat bli förbannad! Okej om de inte vill att jag ska springa men är inte detta bemötande att överdriva en smula?

Vi satte oss ner och sen började en 20 minuters lång harang av argument och påståenden som fick mig att häpna! Vad sägs tex om "du tar inte din sjukdom på allvar" "det här är inget du kan skoja bort" "du ska inte tro att du kan dansa in här och vara opåverkad av behandlingen" "du vet inte vad du utsätter din kropp för" "sjukhuset i Sundsvall har inte tillgång till dina journaler" Ja, sådär gick hon på! 

Hon hade dessutom pratat med doktor kulspruta och hade hennes fullkomliga stöd i ryggen.

På riktigt blev jag förbannad! Jag har ju hela tiden fått försvara mig och min löpning! Jag sa "ansätter du soffpotatisarna lika hårt? Dom som sätter sig i soffan och låter sig tas om hand"? "Det är inte JAG som sitter i rullstol och blir inlagd på avdelningen"! 

Jag sa; "när jag fick mitt cancerbesked ville jag lägga mig ner och bara dö! Men så bestämde jag mig för att fortsätta leva det liv jag lever och kämpa med näbbar och klor! Var det fel av mig"?

Ja sådär höll vi på! Och missförstå mig inte nu, jag VET att de bara är rädda om mig och de är rädda för att jag ska ta slut på mig men herregud kan det inte bara räcka med att säga "vi avråder dig från att ställa upp men det är ditt liv- du bestämmer" Det hade varit helt okej om hon sagt så, då hade jag inte blivit såhär arg!

Men att sitta och i princip nedvärdera hela mig och totalt idiotförklara mig, nej fy faan!

Åkte därifrån i affekt och tyckte allt det roliga var förstört!! Jävla glädjedödare liksom! Men så träffade jag Jenny och då blev jag glad igen 😄 Och precis när vi åkt iväg med riktning Höga Kusten så ringer telefonen! Det var smärt-Anna som gjorde sig ärende med lite tips angående produkter för muntorrheten! Jag berättade vad jag just varit med om på Strålis och vet ni?!! Jag fick hennes fulla stöd!! Jag vill inte avslöja vad hon sa, men efter vårt samtal hade mina dystra tankar helt skingrats och jag såg fram emot helgen med tillförsikt igen!!

Jenny och jag delade sedan systerligt på bilkörandet! 70 mil kan gå rasande fort i gott sällskap ❤️

Åhhh det finns så mycket att berätta men nu är tiden knapp, måste sova! För den som undrar så har jag startnummer 456 och Jenny nummer 754! Jag har tyvärr inte hunnit med att kolla upp om det går att följa oss på något sätt men kanske funkar appen Race one? Starten går 09.00 iaf! Det här berget ska vi besegra två gånger om imorgon!!!