MENY
Idag är jag halvvägs på strålningsresan! Hörde ni? Halvtid, halvlek, bara hälften kvar!
Eller som min nya, trevliga och peppande bekant Anna-Karin så passande uttryckte det; ”Sista halvan av alla lopp är alltid roligare, även fast man är tröttare” Så himla rätt!
Sista halvan; here I come
In på strålet och jag berättade för mina ssk att jag firar halvtid idag (vilket de förstås visste). Den ena ssk sa; ”du måste ju tänka ut ett lopp du vill springa sen när du är redo igen” Åhhhh sa jag, det har jag redan bestämt!
Och så berättade jag om Sofia-loppet som ju är som menat för mig att springa, min sista strålningsdag till ära och eftersom det är ett välgörenhetslopp till förmån för cancer/barncancerfonden! Det måste ju liksom vara meningen att jag ska springa det!
Allt detta babblade jag ut genom hålet i masken, jag hade nämligen redan fått på mig den! För att vara ärlig är det rätt svårt att artikulera när man är instängd i en mask, oavsett om man har ett hål för munnen eller inte!
Ssk blev helt tysta- ”menar du allvar” ”ska du springa det loppet”??? Självklart sa jag; det är ju bara 5km! Ssk bara skakade på sina huvuden (tror jag, jag var ju som sagt fastspänd i masken så jag kunde ingenting se, men deras tystnad var så talande på något sätt 🙈)
Tänkte på det sen under strålningen. Mitt självklara svar till dem var att naturligtvis ska jag springa loppet! Inte en sekund tänkte jag att jag kanske kommer att må så dåligt att jag inte klarar av det! På riktigt så fanns inte den tanken öht!
Naturligtvis inser jag att jag sannolikt kommer att må väldigt mycket sämre om 3.5 veckor än vad jag gör nu men jag är ändå nöjd med min hjärnas självklara val av fokusering! ”Klart jag ska klara det” var första tanken! Jag gillar det!
När jag var på väg ut från rummet sprang en av ssk ifatt mig. ”Ingela, NN (min kontaktsköterska) sa att du springer varje dag!! Är det verkligen sant”?? Visst sa jag, men jag springer både långsamt och kort! ”Fast ändå” sa hon, ”ska du verkligen utsätta dig för det nu när din kropp behöver alla krafter för att orka med behandlingen”!
Jag lugnade henne med att jag lyssnar på kroppen och att jag aldrig tar ut mig utan tvärtom fyller på med kraft och energi genom löpningen. Hon var dock fortsatt skeptisk!
Alltså jag inser att de bara är rädda om mig och vill mig väl men uppenbart är att de tycker det är lite läskigt som jag håller på! Jag ser också att de varje dag blir lika förvånade när jag kommer dit, pigg och glad för det mesta. De förstår sig inte på mig helt enkelt 🙈
Därefter träff med min kära smärt-Anna (haha, hon kallas så fick jag veta idag 😄). Vi stämde av läget, inget morfin aktuellt ännu. Vi diskuterade mina biverkningar och faktum är att när hon frågade om skadorna på tungan så kom jag på att jag inte har ont på tungan längre!! Inte på insidan av kinden heller!! Lite domnad/elektrisk är den dock ännu! När vi tittade efter såg Anna att skadorna på tungan och kinden i princip är läkta!! Hon trodde inte sina ögon, hon tappade hakan!
Hon upprepade återigen att jag är unik och den konstigaste patient hon har träffat 🙈 Hon var helt förundrad när hon sa att ”det måste alltså vara så att din kropp på något sätt har klarat av att läka de här skadorna mitt under pågående strålning” Hon hade aldrig sett något liknande 😅
Jag satt där och kände mig väldigt, väldigt speciell och jag måste erkänna att jag känner mig barnsligt nöjd över alltihop!! Jag blir bara mer och mer övertygad om att det är min dagliga löpning som gör mig så speciell ur cancerpatient-synpunkt! Jag menar allvar, det är löpningen som hjälpt min kropp att klara det här såpass bra såhär långt!
Som vanligt måste jag lägga till att jag vet att jag redan imorgon kan må väldigt mycket sämre, man får inte drabbas av hybris! Det gjorde jag en gång (drabbades av hybris alltså) och då gick min hälsena av! Haha, det är ju en historia för sig själv! Den får jag berätta en annan gång!
Jo men faktum kvarstår, hittills har jag klarat av strålningen långt bättre än jag (och alla professioner på Strålis också tydligen) vågat hoppas på och allt tack vare min runstreak 👌
Anna ville ha uppföljning på fredag för att kolla smärtstatus men tyvärr är hon inte på plats då! Jag vill inte träffa din kollega som jag träffade sist, sa jag snabbt, då klarar jag mig bättre utan! Anna uppskattade min raka kommunikation och lovade göra sitt bästa för att istället involvera en annan av sina kollegor, en som är mer lik Anna! Perfekt!
Sen bar det iväg hemåt och hela dagen har det regnat! Tryckte gasen i botten (nej jag skojar bara, jag körde nästan helt lagligt) för att hinna hem innan det regnat över! I efterhand insåg jag ju att det inte var någon risk för det, det har regnat hela dagen ju!
Ut i värsta ösregnet tillsammans med Elsa för runstreak #44 (5km) och som vi sprang! ÄNNU bättre känsla än igår, kan knappt tro det! Snabbt gick det också! Nu måste jag förklara att jag ju inte tar tiden för att jag bryr mig om det just nu för det gör jag faktiskt inte. Det är sant! Men jag loggar alla km jag springer i Runkeeper och tidtagningen har fått vara kvar. Och helt sanningsenligt kan jag säga att jag inte bryr mig det minsta när tiderna nu under behandling och värmebölja varit väldigt blygsamma men det hindrar ju inte att jag blir glad när jag vissa gånger springer på tider som jag gjorde innan allt elände började! Roligt men väldigt underligt!
Avslutningsvis vill jag återigen tacka mina helt urflippade forna kollegor på Österbymo VC 😂😂😂 En ny filmsekvens på min fb-sida och nu gick de bärsärk i gymmet med hinten om att jag borde komma och styra upp det hela! Benjamin skelettgubbe hade de satt i träning också! Hahaha, jag nästan dör av skratt, ni är bara så underbart knäppa och helt galna! Jag älskar er ❤️❤️❤️
0