redoattfightas.blogg.se

Wilmer och Judith höll sig nära bryggan...de visste att jag väntade viktigt telefonsamtal och att jag inte ville att de skulle vara i vattnet när jag pratade...visst, både Judith och Wilmer kunde simma men Wilmer inte så jättebra....men på bryggan fick de vara...de höll ögonen på mig för att vara beredda att hoppa upp ur vattnet när telefonen ringde och jag höll ögonen på dem därifrån filten där jag satt och väntade.

Strax efter 14 ringde telefonen. Jag såg att det var från sjukhuset! Skulle jag nu äntligen få svar? Efter två operationer, åtskilliga undersökningar, analyser, provtagningar och olika röntgenmetoder. Och efter en oändlig tid av väntan....denna förbannade väntan!

Min läkares trygga röst i andra änden...jag har två nyheter att berätta sa rösten...en bra nyhet och en dålig nyhet...kör sa jag, tell me! Jag börjar med den dåliga nyheten då sa han. Gör det du, sa jag och visste ärligt talat inte vad jag hade att vänta mig. Jag var helt desorienterad efter alla vändor detta tagit, efter att från början ha trott att jag snabbt skulle få svar till att typ 3.5 månader senare bara ha fått fler och fler frågetecken omkring min egentliga hälsa!

Den dåliga nyheten är att vi hittade en cancertumör i din högra halsmandel sa han och jag hann inte ens att dra efter andan innan han fortsatte; den bra nyheten är att vi nu vet vad vi har att göra med och att vi kan börja behandla det....jag satt där på filten, solen gassade och det var över 30 grader varmt men jag började frysa...jag frös så jag skakade...jag försökte tänka, samla tankarna, ställa frågor...men det enda som ekade i mitt huvud var ordet cancer... cancer... cancer.... cancer. Jag har cancer...

Så mycket tankar som snurrade, så mycket rädsla och så mycket känslor. Runt omkring mig fortsatte sommardagen, barnen lekte, folk skrattade runt omkring och solen gassade! Och där satt jag och hade precis fått veta att jag har cancer! Helt surrealistiskt! De skulle bara veta...folket på stranden...de skulle bara veta vad jag just fått för besked! Jag minns att jag tänkte det, tittade på folket runt omkring och tänkte; aldrig att ni kan gissa att jag just fått veta att jag har cancer...

Idag satt jag på stranden där  i Ydrefors igen...exakt ett år senare! Det är soligt och det är folk runt omkring. Barnen leker och badar. Jag sitter på samma filt som för ett år sedan men idag väntar jag inte på något viktigt samtal, idag behöver inte barnen hålla sig nära bryggan, de behöver inte hålla koll på mig och min telefon! Det är inte lika varmt idag som för ett år sedan men det är inte det enda som skiljer sig! JAG skiljer mig också från förra året! JAG är inte samma person längre. För alltid kommer jag att vara annorlunda än innan, för alltid är jag en annan Ingela. Inte nödvändigtvis varken bättre eller sämre men annorlunda. Ett år senare sitter jag här i solen igen...på stranden....på filten... same, same but different liksom...

Något som förresten också är annorlunda nu, jämfört med den senaste tiden i mitt liv, är min hjärntrötthet! Min cancerbaksmälla, fatigue, förlamande trötthet! Den är bättre! Jag har redan berättat att den är bättre men nu menar jag BÄTTRE!! Extremt mycket bättre!! På rikligt så har jag svårt att fatta hur snabbt det har gått nu på slutet! När det väl vände så vände de utav bara helvete!! Otroligt skönt, vilken lättnad, vilket lyft! Det känns fantastiskt, som att kunna se klart på livet igen! Se det klart, utan dimma! Jag är väldigt tacksam över denna, ganska oväntade, vändning i mitt liv!

Annars är det väl just för tillfället inte helt perfekt ändå...nejdå, det är inget allvarligt, det är bara ryggen! Jag har svinont i ryggen och det är endast mitt eget fel och ingen annans! Vad? Ingen är förvånad? Hur menar ni? Jag hör lite dåligt just nu...

Nå, jag erkänner (återigen) min dumhet! Att jag aldrig lär mig! Att jag inte kan lära mig att min kropp inte tål längre vad den en gång klarade utan problem! I söndags sprang jag ju två mil i värmen (skrev om det på sociala medier, hur bilen fylldes av barn och Johan körde till badet. Hur jag blev nöjd över att inte få plats i bilen så jag kunde springa till badet 10km hemifrån. Hur skönt det var att hoppa i vattnet efter den varma springturen och hur förvånad jag blev när jag insåg att jag inte fick plats i bilen på hemväg heller! Och att det bara var att snöra på sig skorna och springa de 10 asfalterade km hem också) 

Två mil på asfalt är förvisso ingen stor grej egentligen men faktiskt så sliter det mer på kroppen att springa på asfalt jämfört med i skogen! Inte så att jag kände av det på måndagen, inte alls faktiskt! Kanske hade det varit bättre om jag faktiskt känt av det i kroppen....men det gjorde jag inte...således körde jag ett pass med marklyft på måndagen efter jobbet. 5:or på 100kg! 5X5 på 100kg med några extra reps i det sista setet...kändes fint, bara fint. Ganska lätta lyft rent av, sådär lätt att jag nästan fick lite hybris...tänkte att det nog kommer att gå bra att bygga styrka trots att jag samtidigt tränar för ultralöpning! JAG klarar det, JAG klarar allt liksom...

Men jag borde som sagt ha tänkt på att kroppen inte tål lika mycket som den gjorde förr...att jag kanske borde ha varit lite mer utvilad när jag gav mig på dessa marklyft...fast de ju inte kändes tunga...inte alls faktiskt! Inte kände jag något i ländryggen heller, inte alls faktiskt...

Kände något i ländryggen gjorde jag däremot på tisdagsmorgonen! Ganska mycket faktiskt....förvisso bara smärta...men ändå...ganska rejält mycket smärta faktiskt! Jag är ju dock den jag är som alla vet vid det här laget! Så vad gjorde jag på tisdagen? Ja men precis, jag gav mig iväg och sprang! I skogen dock, märk väl, i skogen! Avsevärt mindre belastning än på asfalt! Dock inte i närheten av tillräckligt lite belastning för att det skulle kännas bra! Inte alls faktiskt! 

Nu har ju jag aldrig varit särskilt rädd för smärta, vanlig smärta som liksom bara gör ont är inget att vara rädd för! Inte alls faktiskt...  Dock vill man ju inte att den ska hålla i sig för länge och trots att det faktiskt gjorde lite mindre ont efter några km så insåg jag att det var bäst att vända! DET var väl ändå ganska duktigt av mig? Visst? 

Nå, idag är det lite bättre! Ganska lite bättre faktiskt! Så nu kan jag varken springa eller lyfta tungt! Så förargligt va? NÄR ska jag lära mig att min kropp inte är 20 år längre? När?

Men som sagt, det är ju bara smärta! Och DET är ju bra!