redoattfightas.blogg.se

Hur har det gått då? Ja, vad ska jag säga? Jag har ju inte hunnit med så många pass ännu men de tre halvdagar jag har varit på jobbet hittills har fått mig att krascha fullständigt efteråt! Har kommit hem tidig eftermiddag och nätt och jämnt orkat äta lunch.

Efter att ha ätit har jag fått gå och lägga mig och så har jag sovit i 3-4 timmar, varit vaken ett par timmar för att därefter sova hela natten. Dagen efter har bokstavligen känts som "dagen efter". Har helt enkelt känt mig rejält bakis med allt vad det innebär med illamående, huvudvärk och en känsla av ludd i hjärnan. 

Då ska man dessutom veta att jag ännu inte har gjort några större insatser på jobbet!

Mest fixat så jag kommit in i datasystemen igen, kollat mailen, pratat med datasupport och lite sånt! 

Du store tid! Jag förstod väl att jag skulle bli trött(are) men såhär illa hade jag inte trott att det skulle bli! Vi får verkligen hålla tummarna för att det blir bättre med tiden! 

Träningen har förstås haltat en del nu! Försöker hitta kraft men det har varit svårt när det enda jag vill göra är att sova. Tack och lov att jag tycker att det är så otroligt kul med styrketräningen! Det gör att jag knallar ut till Ladan trots att jag helst skulle ligga kvar i sängen! Sen mår jag ju mycket bättre när jag väl tränar och även efteråt en stund. 

Tack och lov för träningen alltså (oavsett om det är löpning, friidrott eller styrketräning), den är min räddning i en svajig värld. Ett andrum där jag känner mig nästan som vanligt, där jag nästan är den gamla Ingela, den Ingela som fungerar som hon ska! 

När jag går in i Ladan kan jag för en timme eller två få vara mitt gamla jag som lyfter vikter tills musklerna skriker och då behöver jag inte använda min ofungerande, trötta hjärna! Tvärtom så kan jag stänga av den helt och hållet! SÅ JÄKLA SKÖNT! 

Träningen gör mig trött i musklerna men jag blir inte trött i huvudet! Det är så befriande, att kunna göra något vettigt utan att bli helt sänkt efteråt! Jag ber till högre makter att det snart ska fungera även att göra andra saker, sådana saker där jag behöver använda huvudet! I mina mörka stunder tänker jag att det aldrig kommer att bli bättre! Tänk om det inte blir bättre??? Vad fasen ska jag göra då? Jag kan ju inte ha det såhär!! Jaja, vad annat kan jag göra än att vänta och se. 

Just det, var ju med om något ledsamt på väg till jobbet i onsdags! Jag körde på ett rådjur 😢 Trots att jag har haft körkort i 30 år och att jag under alla dessa år mestadels bott på landet och således kört väääääldigt många mil på vägar där det vimlar av vilda djur så har jag aldrig kört på något större djur än ekorrar. 

Det har förvisso varit nog så traumatiskt att köra på ekorrar! Jag minns den första ekorren jag körde på! Det var på "vår" väg, precis innan Tidersrum. Jag var höggravid med Judith och var väl lite allmänt labil och med hormonerna i olag. Jag körde på den lilla ekorren som blev liggande död på vägen. Jag minns att jag stannade bilen och gick fram till den lilla stackaren. Jag grät och snörvlade och viskade förlåt, förlåt till den döda lilla ekorren. Medan jag bar undan den lilla kroppen så målade jag upp bilder om en hel ekorre-familj som satt och väntade på sin mamma/pappa/unge som aldrig skulle komma hem något mer! Herregud! 

Nå, riktigt så uppriven blev jag inte av att köra på rådjuret men nog trillade det några tårar när jag stod och tittade på det flämtande djuret där det låg i diket. Det låg där så stilla och tittade på mig, det såg inte särskilt skadat ut men bara det att den låg där, stilla i diket, gjorde ju att jag misstänkte inre skador. 

Medan jag pratade med polisen i telefonen så reste sig rådjuret upp och knallade in i skogen, lugnt och stilla. Jag bad en bön till rådjursguden att den skulle klara sig. Senare på kvällen ringde dock han som ryckte ut på eftersöket och meddelade att han hade hittat rådjuret död bara 50m in i skogen från vägen där jag körde på det. Han hade kommit dit ca en timme efter att jag larmat polisen så jag får väl trösta mig med att det inte behövde lida så jättelänge. Tack Jörgen för att du meddelade mig hur det gått för det stackars djuret! 

Till rådjuret får jag väl säga förlåt för allt och må du nu springa omkring på grönskande ängar i rådjurshimlen ❤️

Något betydligt roligare! Som jag har berättat om tidigare här i bloggen så syr ju jag små prematur-kläder och skänker till olika neonatal-avdelningar på olika sjukhus. Jag är ju med i en fb-grupp som organiserar detta och i den gruppen är det dels vi syr som är medlemmar men ibland kommer det även dit föräldrar som fått ta del av våra kläder. Nu i veckan fick jag plötsligt se en bild på en liten hjälte i kläder som jag kände igen! Som jag sytt! Mamman skickade en hälsning och ett stort tack för det arbete vi gör och att det skänker dem så mycket glädje i en tid som svajar. Jag fick med glädje lov att dela med mig av bilden här i bloggen ❤️❤️❤️ 

Så- här kommer Noel 

Och såhär skrev hans mamma under bilden;

"Noel hälsar och tackar för finaste outfiten! Det var en underbar och oväntad överraskning mitt i allt det jobbiga. Nu är vi hemma och mår bra"❤️

Och såhär fint svarade hon på min fråga om jag fick dela bilden i bloggen;

"Ja men självklart det får du! Tack för att du frågade❤️Och tack för allt arbete du la ner som resulterade i den coolaste outfiten som Noel nu har. ❤️ Ni är alla helt fantastiska som gör det ni gör". 👍😃❣️

Det värmer hjärtat att få se en liten hjälte i plagg jag sytt! Verkligen ❤️❤️❤️